Sven Hirdmans tio myter och missförstånd om svensk säkerhetspolitik

Före detta Moskvaambassadören Sven Hirdman fortsätter sin kampanj för att vi ska betrakta det nuvarande ryska agerandet med en mer förstående attityd. I en artikel på DN Debatt menar han att den säkerhetspolitiska diskussionen om Sveriges förhållande 
till Ryssland, Nato och våra internationella åtaganden är högljudd, men präglas av ­bristande insikter. Om detta är det inte svårt att hålla med. Däremot har jag ytterst svårt att hålla med om resten av Hirdmans text. Han har valt ut tio påståenden, oklart vem som påstått dessa, och bemöter dem sedan.

Här nedan följer Hirdmans tio påståenden, hans bemötanden av dessa och mina bemötanden av Hirdmans bemötanden.

1. Ryssland har för stort inflytande över ­Sveriges säkerhetspolitik.

Sverige ska självt bestämma sin säkerhetspolitik utifrån svenska säkerhetspolitiska intressen. Varken Ryssland, USA eller de baltiska staterna avgör hur vi utformar vår politik.

Det var ju skönt att Hirdman klargjorde det. Där fick alla de som propagerar för att något annat land ska avgöra hur vi utformar vår säkerhetspolitik. Kan jag anta att rätten att utforma sin säkerhetspolitik även gäller andra suveräna stater så länge de håller sig inom folkrätten?

2. Varje land har rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitik, exempelvis om man vill söka medlemskap i Nato eller inte.

Ja, det är sant men när man gör det ska man i eget intresse ta hänsyn till hur det påverkar omgivningen och hur dess reaktioner kan få återverkan på en själv. 

Vänta nu, sa inte just Hirdman ovan att vi själva ska bestämma vår säkerhetspolitik och att andra länder inte ska avgöra hur vi utformar den? Men samtidigt ska vi ta hänsyn till andra länders reaktioner på vår säkerhetspolitik när vi utformar den. Är det någon annan som  blir lite förvirrad här? Eller menar Hirdman att vår rätt att själva bestämma vår säkerhetspolitik inte utsträcks till andra stater som till exempel Ukraina?

3. Europas moderna historia började 1990 med det kalla krigets avslutande. De folkrättsnormer som etablerades då reglerar de mellanstatliga relationerna i Europa i dag. 

Det är sant till den del de enskilda staterna gjort bindande åtaganden. Å andra sidan har historien ingen början och inget slut. Vi lever i ett kontinuum av händelser där det förflutna, även långt tillbaka, bestämmer dagens situation. Historien har långt minne.

Detta är väl närmast att betrakta som en truism. Att historien varken har början eller slut är inte svårt att hålla med om. Hur man väljer att dela in historien kan skilja sig åt beroende på vilka historiska fenomen man vill illustrera. Det är knappast felaktigt att ur en viss synvinkel påstå att ett epokskifte ägde rum i Europa runt 1990. Det går också att påstå att samma epok fick sitt slut 2008 eller 2014. Vilka folkrättsnormer anser Hirdman ska gälla om inte de senast etablerade? Vilka historiska argument bör styra de mellanstatliga relationerna? Ska vi återgå till 1946, 1918, 1815 eller 1648?

4. Vad gäller Sveriges säkerhetspolitik, till exempel om vi ska söka medlemskap i Nato eller inte, behöver vi inte bry oss om vad ryssarna säger. Det är bara propaganda och osanning, när de påstår att deras säkerhet hotas av Natos utvidgning österut.

Detta är ett naivt och farligt synsätt. Det finns ingen objektiv sanning i säkerhetspolitiken utan den bestäms av enskilda statsledningars uppfattningar. Nu råkar det vara så att de ryska statsmakterna sedan århundraden haft en, om så vill kalla paranoid inställning till att andra staters militära strukturer kommer närmare Rysslands gränser. Dessa perceptioner, byggda på ryska historiska erfarenheter, är de som bestämmer hur Ryssland agerar och kommer att agera, när USA:s och Natos militära styrkor kommer närmare områden som Ryssland anser vitala för sin säkerhet. I Nordeuropa gäller det Sankt Petersburg och Kaliningrad- och Murmansk-områdena. Vi kan ogilla dessa ryska perceptioner men vi kan inte hindra ryssarna att agera utifrån vad de anser vara rätt.

På samma sätt har många andra nationer på grund av historiska erfarenheter en berättigad paranoid inställning till ryska militära strukturer nära sina gränser. Ryssland kan ogilla dessa perceptioner men inte hindra dessa länder att agera utifrån vad de anser rätt. Som Hirdman skrev under punkten 4 så har historien långt minne och minnet behöver inte ens vara särskilt långt för att man ska komma ihåg Rysslands benägenhet att med militärt våld ändra gränser och styra sina grannländer. Det blir då högst naturligt att de länder som ligger närmast Ryssland väljer säkerhetspolitiska lösningar som är avsedda att motstå ett ryskt angrepp.

5. Risken är överhängande för rysk militär aggression mot EU:s och Natos medlemsländer efter vad som hänt i Georgien och Ukraina.

Sannolikheten för oprovocerad sådan rysk aggression är mycket liten. Ryssarna har haft nog av krig med väst. Kärnvapenbalansen är en starkt avhållande faktor. USA och Nato tryggar säkerheten för Natos medlemstater. Ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är helt osannolikt. Det har inget strategiskt värde utan bara kostnader.

Detta är avhängigt vad som avses med ett angrepp. Rysslands nuvarande doktrin rymmer som vi kunnat se ett antal metoder utöver konventionella militära angrepp. Det har ju också visat sig att omständigheterna kan ändras mycket snabbt. För inte allt för länge sedan betraktades ett ryskt angrepp på Ukraina som osannolikt. Att ett isolerat ryskt angrepp på Sverige är osannolikt betyder inte heller att sannolikheten för ett ryskt angrepp på Sverige i samband med en större konflikt i vårt närområde är osannolikt. Därför är det inte orimligt att vi förbereder oss på ett sådant angrepp. Ryssland utgör för närvarande det enda militära hotet mot Sverige.

6. Sverige är förpliktat att militärt bistå de baltiska länderna.

Fel. Den ensidiga svenska solidaritetsklausul som riksdagen antagit utgör ingen förpliktande mellanstatlig förbindelse för Sverige. EU:s solidaritetsklausul, artikel 42:7 i Maastricht-fördraget, är däremot tvingande för Sverige. Den innebär att om en av EU:s medlemstater, till exempel en baltisk stat, utsätts för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är Sverige skyldigt att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i FN:s stadga. I klartext innebär det att Sverige till följd av EU-medlemskapet måste lämna någon form av hjälp, men den behöver inte alls vara militär.

Vore vi medlemmar av Nato skulle vi enligt kollektivförsvarsartikeln V i Nato-fördraget – ett anfall ska anses som ett anfall på alla – vara förpliktigade att ingripa militärt och anses vara delaktiga i försvaret av vederbörande land och därmed i militär konflikt med angriparstaten.

Här har Hirdman givetvis formellt rätt. Förpliktelsen gentemot de baltiska staterna är moralisk snarare än folkrättslig. På samma sätt är ingen stat förpliktigad att ge Sverige militärt bistånd om vi skulle bli angripna.

7. Ett medlemskap i Nato stärker Sveriges säkerhet.

Nej. Östersjöområdet har de senaste åren blivit ett högspänningsområde, där konfrontations­ytorna mellan Ryssland och Nato kommit närmare varandra. Blir även Sverige och Finland medlemmar, stegras risken för miltärpolitisk och utrikespolitisk spänning och för allvarliga incidenter. Det försämrar Sveriges säkerhetspolitiska situation under rådande fredsförhållanden. Skulle krig uppstå i vår region mellan Ryssland och Nato, skulle Sverige i egenskap av Nato-medlem omedelbart bli indraget i en konflikt med en övermäktig stormakt, vilket vore den slutgiltiga katastrof som vi försökt undvika i 200 år.

Skulle ett krig uppstå i vår region mellan Ryssland och Nato skulle Sverige med största sannolikhet bli indraget i konflikten oavsett om vi är medlemmar i Nato eller inte. Frågan är då hur vi förberett oss på detta. Alliansfrihet och neutralitet har aldrig varit någon garanti för att undgå militärt angrepp. Detta kan nationer som Finland, Danmark, Norge, Baltstaterna, Belgien och Holland intyga. Neutraliteten måste för att fungera kombineras med andra faktorer som ett tillräckligt starkt försvar och att en tänkt angripare, som Nazityskland under andra världskriget, kan dra nytta av våra naturresurser, industrier och transportkapacitet.

Det är ju nu också allmänt känt att den svenska neutralitetspolitiken under Kalla kriget var en skenpolitik. Vi fick plats under västs kärnvapenparaply och förberedde på många sätt samarbete med Nato i händelse av ett krig.

8. Sverige måste bli medlem av Nato, eftersom vårt försvar har blivit för dåligt.

Nato kommer inte att ekonomiskt betala för det rika Sveriges försvar. Man kommer i stället kräva att vi höjer våra försvarsutgifter med 20–30 miljarder kronor per år. Som icke medlem i Nato avgör vi själva hur mycket vi vill satsa på vårt försvar. Det är en politisk prioritering. Medan vi aldrig haft resurser att försvara oss mot ett stormaktsanfall, har vi möjlighet att hålla ett marginalstyrkeförsvar som, med tanke på vårt geopolitiska läge, inte gör det meningsfullt att anfalla Sverige.

Det är helt rätt att ett Natomedlemskap inte är en ersättning för ett eget starkt försvar. Vårt försvar är för dåligt och behöver stärkas oavsett om vi blir Natomedlemmar eller inte. Den försvarsnivå som inte skulle göra ett angrepp på Sverige meningsfullt är mycket avlägsen. Om Ryssland skulle vilja besätta en begränsad del av svenskt territorium skulle det kunna ske med ganska begränsade insatser och överkomliga förluster. Sverige skulle sedan ha mycket små möjligheter att på egen hand återta ockuperat territorium.

9. Riksdagen måste nästa år anta förslaget om ett värdlandsavtal med Nato.

Tveksamt. Det medför ett element av utrikespolitiskt risktagande, eftersom sannolikheten är stor att omgivningen, läs Ryssland, till följd av detta långtgående avtal och alla våra andra samarbeten med Nato kommer att i sin krigsplanering betrakta Sverige som ett Nato-land med alla de konsekvenser det skulle medföra i ett skarpt läge. Vi skulle få de flesta av Nato medlemskapets nackdelar, men inte den skyddsgaranti som det fulla medlemskapet genom artikel V skulle ge.

Ryssland bedriver redan i dag krigsplanering mot Sverige. Om en konflikt skulle bryta ut i vårt närområde finns det ingen anledning att anta att Ryssland skulle betrakta Sverige som ett neutralt land oavsett värdlandsavtal eller inte. Man måste skilja på Rysslands retorik och dess strategiska planering. Under Kalla kriget blev det ingen militär konflikt mellan blocken och hur en sådan hade artat sig kan man bara spekulera kring. Jag finner det emellertid osannolikt att Sovjet, om en sådan konflikt hade kommit till, hade betraktat Sverige som något annat än en fientlig makt eller hade respekterat vårat territorium på grund av vår neutralitetsretorik. Det samma är jag övertygad om gäller Ryssland i dag.

10. I nuvarande skärpta säkerhetspolitiska läge till följd av främst Rysslands aggression mot Ukraina finns för Sveriges del inget alternativ till medlemskap i Nato.

Jo, ett bättre alternativ är att Sverige liksom under det kalla kriget försöker verka för undanröjande av den djupa misstro som finns mellan Ryssland och västmakterna. Mycket skulle kunna göras av Sverige och Finland tillsammans vad gäller förtroendeskapande åtgärder, förslag om rustningsminskningar och tillämpning av hela det åtgärdspaket som utarbetades inom ESK efter Helsingforsavtalet 1975. Den pågående säkerhetspolitiska krisen i Europa är inte unik. Det räcker att erinra om Korea 1950, Budapest 1956, Kuba 1962, Vietnam 1965, Prag 1968, Afghanistan 1979, Serbien/Kosovo 1999, Irak 2003 med flera stormaktskonflikter. Folkrättsbrotten har varit legio. Icke desto mindre måste prioriteringen för ett land som Sverige alltid vara att konflikterna måste lösas och dödandet och förstörelsen upphöra.

Givetvis är vi inte på något sätt tvingade till ett Natomedlemskap. Vi avgör själva vår säkerhetspolitik. Det alternativ som Hirdman vill ha känns dock som en romantisk dröm. Hirdman överskattar grovt den roll som Sverige har haft för att skapa fred i världen. Det finns en kategori personer i vårt land som gillar att drömma om Sverige som ett förnuftets röst som talar krigförande nationer till rätta och skapar fred. I praktiken har nog våra insatser på detta område varit i bästa fall marginella. Krig har upphört när krigsmålen uppnåtts eller de krigförande insett att de inte kunnat uppnås. Krig har undvikits genom att den tänkta motståndaren varit för stark eller haft för starka allierade för att ett framgångsrikt krig skulle vara möjligt. Västvärlden har de senaste decennierna gjort mycket för inlemma Ryssland i den europeiska säkerhetsordningen och för att skapa avspänning, nedrustning och undvika konflikter. Ryssland har ensidigt valt att genom aggression  förstöra dessa åtgärder. Det är mycket svårt att skapa förtroende och avspänning mellan parter där den ena parten är en mycket auktoritär och militaristisk stat med svaga demokratiska inslag.

Nato utgör ett hot mot Ryssland bara så till vida att alliansen är den enda kraft som finns i dag som har förmågan att hindra rysk aggression mot sina grannländer. Att Ryssland inte kan acceptera att de inte har rätt att bestämma över sina grannar eller ändra gränser med våld är givetvis ett problem men inte ett problem orsakat av Nato.

Henrik Gustafsson

Tillägg: För vidare läsning rekommenderar jag Fredrik Antonssons generiska Hirdman-debattartikel på hans blogg Den sjätte mannen. Elak satir utlovas. /HG

Tillägg 2: Även Fredrik Johansson bemöter Hirdmans påståenden punkt för punkt på Svd.se. /HG

Annonser

En reaktion på ”Sven Hirdmans tio myter och missförstånd om svensk säkerhetspolitik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s