Är tiden inne för en kommunal polis?

Åter efter att bloggen legat ett år i träda inleder jag med med en betraktelse kring ett högaktuellt ämne: polisen.

Ingen som följer med i nyheterna det minsta kan ha missat att svensk polis befinner sig i en allvarlig kris: uppklarningsprocenten är skandallåg, anmälningar avskrivs i rekordfart, polisen åker inte ut vid brott och missnöjet jäser i en poliskår där man ser sig tvungen att sänka antagningskraven för att fylla polisutbildningen samtidigt som rekordmånga poliser lämnar yrket. Samtidigt som detta genomför polisen den största omorganisationen sedan 1965 i och med att de självständiga länspolismyndigheterna slagits samman till en nationell polismyndighet. Detta arbete leds av en rikspolischef som verkar sakna förtroende i alla led utom hos sina högsta politiska uppdragsgivare och sina närmaste underställda högre polischefer.

För att ytterligare göra ont värre sammanfaller dessa problem i tid med den belastning som polisen utsätts för av den stora migrationsströmmen och det ökade terrorhotet. Därtill problemen med den ökade segregationen och utvecklingen i utanförskapsområden i hela landet med ökad brottslighet med skjutvapen och handgranater, tystnadskultur, sociala oroligheter, stenkastning och bilbränder.

Kort sagt verkar det mesta peka åt fel håll.

Därför tycker jag att det nu är tid att ifrågasätta hela grunden för hur svenskt polisarbete organiseras och bedrivs. Det har jag i och för sig tyckt en längre tid; 2011 skrev jag en bloggpost på en tidigare blogg om en kommunalisering av ordningspolisen. Året efter skrev Leif GW Persson på samma tema en sedvanligt läsvärd och underhållande krönika i Expressen under rubriken Sheriffen i Gnesta. I krönikan skriver han:

Jag är ingen politiker men så mycket har jag i vart fall förstått att detta är en fråga av den digniteten att den ensam kan avgöra om ett politiskt parti skall vinna eller förlora ett val till riksdagen.

Tyvärr verkar han inte ha blivit sannspådd då men oavsiktligt kan våra politiker, från båda blocken, ha skapat en situation där detta på allvar blir en valfråga. Decennier av inkompetent politisk ledning håller på att kumulera problemen till en kritisk massa. Med två år kvar till riksdagsvalet är utsikterna små att frågan om polisens kris ska hinna försvinna från dagordningen.

Politikernas ryggmärgsreflex hittills verkar ha varit ”mer av samma”, det vill säga att lova kvantitativa ökningar av antalet poliser. Frågan om hur många poliser det bör finnas är förvisso inte ointressant i ett land som Sverige med en polistäthet per capita som är bland de lägsta i västvärlden i ett geografiskt utsträckt land. Tidigare ökningar har dock inte fått den avsedda effekten eftersom man inte har tagit itu med de ännu mer väsentliga frågorna om vad polisen ska göra, var och när de sak göra det och vem som ska ha makten att styra över dessa frågor.

I dagens Aftonbladet skriver idag tre kommunpolitiker från Sollentuna en debattartikel där de kritiserar polisledningens prioriteringar när de vill lägga ned ett lokalt poliskontor på Malmvägen, i ett område som av polisen förra året pekades ut som ett av de 53 särskilt utsatta områdena i landet och så sent som i juni drabbades av flera skjutningar, och att inte tillsätta sju områdespoliser som tidigare varit planerade.

Det är tydligt att Sveriges polisledning inte förmår att genomföra sitt uppdrag och därför tappat kontrollen i flera delar av vårt land. Vi accepterar inte att detta sker i Sollentuna. Vi kräver att polisledningen skyndsamt tillsätter de sju områdespoliser som Sollentuna blivit lovade samt behåller poliskontoret på Malmvägen. En nedläggning skulle innebära att polisledningen med Dan Eliasson i spetsen återigen kapitulerar för brottsligheten.

Förra veckan skrev politiker från 18 kommuner i Norrlands inland ett brev till bland annat Anders Ygeman där de protesterade mot hur polisens bemanning såg ut i deras kommuner.

Bemanningen har under denna sommar varit under all kritik. Under sommaren har det funnits en polispatrull mellan Arvidsjaur och Dorotea. Vid behov ska närmaste polisresurs kunna rycka ut men under denna sommar, liksom förra, har närmaste stationen i Strömsund hållits stängd. Det innebär att vi under sommaren haft en (!) patrull på ett område från Arvidsjaur till Östersund! En sträcka på 45 mil längs E45.

Sollentuna och Norrlandskommunerna brottas med olika typer av problem men deras politiker delar samma typ av frustration: en maktlöshet över en fråga som betyder mycket för deras medborgare men där de som medborgarnas lokalt valda representanter är hänvisade till att anlita väktare och ordningsvakter från privata bevakningsföretag för att täcka upp för en verksamhet som styrs från Kronoberg i Stockholm och från justitiedepartementet.

Den 19 augusti skrev Magnus Lindgren, generalsekreterare i stiftelsen Tryggare Sverige och Olle Wästberg, ledare av 2014 års demokratiutredning, en artikel på DN Debatt där de föreslog införandet av en kommunal polis.

Ur ett internationellt perspektiv är Sverige något av en udda fågel genom avsaknaden av lokal polisverksamhet. Detta trots att den samlade polisforskningen ger stöd för så kallad ”neighborhood policing”, som också är utgångspunkten för det utvecklingsarbete som internationella organisationer som FN, EU, OSSE med flera använder när de försöker reformera olika länders polisorganisationer.

En intention med den senaste polisreformen var att försöka råda bot på bristen av lokalt verksamma poliser. Men trots att snart två år gått så visar inte minst den intensiva debatten kring polisen att det tvärtom verkar bli allt färre poliser ute i kommunerna.

Det som jag ser som den stora  förtjänsten med Lindgrens och Wästbergs debattinlägg är att de lyfter det principiellt viktiga demokratiperspektivet:

Att tillåta en kommunal polis skulle stärka det kommunala självstyret och kunna bidra till att upprätta förtroendet för de demokratiska institutionerna.

Polisverksamheten är en av de absolut mest centrala uppgifterna för staten och utgör till stor del statens själva existensberättigande. I rättsstaten har medborgarna givit upp en mängd fri- och rättigheter och överlåtit dessa till staten i utbyte mot att staten i största möjliga utsträckning ska skydda medborgaren mot angrepp på person och egendom. I en demokrati är det då rimligt att medborgaren har inflytande över hur staten sköter den uppgiften.

Eftersom brottslighet och ordningsstörningar i väldigt stor utsträckning är lokala problem är det rimligt att hanteringen av dessa i stor utsträckning bedrivs och styrs på en lokal nivå. Nivån och karaktären av brottslighet och ordningsproblem ser olika ut på olika platser och rimligtvis ska detta även synas i hur polisverksamheten bedrivs lokalt. Bäst på att avgöra hur polisen lyckas med detta är givetvis de invånare som direkt kan se hur väl polisen lyckas där de bor med de problem som är  prioriterade för dem. Då ska de också ha den politiska makten att påverka detta. Det är orimligt att alla medborgare i landet som är missnöjda med till exempel  antalet fotpatrullerande poliser på det lokala torget, förebyggandet av bilinbrott vid stormarknaden eller utryckningstiden vid en misshandel ska behöva vända sig till Anders Ygeman med sina klagomål.

Om förtroendet för statens förmåga att lösa denna centrala uppgift minskar för mycket och medborgarna dessutom inte känner att de har makten att påverka utvecklingen riskerar vi hela rättsstaten och medborgarna kan börja känna att samhällskontraktet är upplöst och därmed börja återta de rättigheter som överlåtits åt staten: att beivra brottslighet och ordningsproblem.

Det finns givetvis argument mot en kommunal polis:

Vi hade kommunal polis fram till 1965 och det funkade inte

Att polisorganisationen som den såg ut innan förstatligandet inte fungerade behöver inte beskyllas på att den var kommunal. Särskilt på landsbygden var polisen väldigt omodern och underdimensionerad med ursprung i ett samhälle som såg avsevärt annorlunda ut än när förstatligandet skedde. Det bevisar inte att polisen inte hade kunnat reformeras på ett framgångsrikt sätt med bevarat kommunalt inflytande. Dessutom har ju även den statliga polisen avsevärda brister.

Kommunal polis skulle missgynna invånarna i små och i fattiga kommuner

En kommunal polis måste såklart omfattas av fördelningsåtgärder för att utjämna skillnader mellan fattiga kommuner med stora behov av polis och rika kommuner med små behov. Detsamma gäller redan nu andra verksamheter som staten har delegerat till den kommunala nivån. Kommuner som är för små för att utgöra grund för en egen poliskår kan bilda samarbeten med närliggande kommuner på samma sätt som idag görs inom till exempel kommunal räddningstjänst. Dessutom är det bevisligen så att medborgare i olika delar av Sverige har en ojämlik tillgång till polis även med nuvarande system.

Polisen själv vill inte förstatligas

Varken inom polisledningen eller inom polisfacket verkar tanken på en kommunal polis ha något stöd att tala om. Frågan är dock om det är dessa eller medborgarna som ska bestämma över den frågan. En kommunal polis innebär dessutom inte att det inte ska finnas någon statlig polis överhuvudtaget. Vissa polisiära uppgifter sköts bäst på nationell eller regional nivå. Med flera olika polismyndigheter kommer polismännen ha ett större utbud av olika arbetsgivare att välja på utan att behöva byta yrke. Detta kommer säkert att göra skillnad när de vill förhandla löner och arbetsvillkor. Mindre polismyndigheter med lokal styrning kommer troligtvis även att ge de enskilda polismännen större inflytande över hur arbetet bedrivs och organiseras.

Kommunen har inte kompetens att bedriva polisverksamhet

Självklart har de inte det eftersom det idag inte ingår i deras uppgifter eller ens är något de har rätt att göra. Blev det en kommunal uppgift skulle de bli tvungna att skaffa sig den kompetensen. Förhoppningsvis skulle huvuddelen av kommunerna i så fall skaffa den någon annan stans än där de statliga huvudmännen gjort det. En lång serie justitieministrar av olika politisk färg har ju uppenbarligen också saknat denna kompetens och förmågan att rekrytera chefer med sådan kompetens.

Små poliskårer kommer inte kunna hantera stora händelser eller organiserad brottslighet

Som sagt ovan skulle en kommunal polis inte ersätta behovet av polis på regional och nationell nivå. Införandet av en kommunal polis skulle givetvis innebära en reform av polislagstiftningen där olika polismyndigheters jurisdiktioner bestämdes samt i vilka fall de olika nivåerna har rätt respektive skyldighet att begära hjälp av varandra. Huvuddelen av de polisiära uppgifterna har sitt ursprung i en lokal kontext och ska hanteras på en lokal nivå. En hel del specialkompetens kommer inte att kunna upprätthållas lokalt och bör då finnas på en regional nivå. En nationell polis måste finnas för att hantera och samordna sådant som är av nationell betydelse som gränspolis, terrorbekämpning, landsomfattande kriminella nätverk, internetbrottslighet med mera. Viktigt blir att säkerställa att staten inte på ett orättvist sätt får dränera den lokala verksamheten på resurser för uppgifter som är av en nationell karaktär så som de nuvarande utökade gränskontrollerna eller bevakning av internationella toppmöten och politikerbesök.

En kommunalisering kommer att leda till ett A- och B-lag inom polisen

Detta är en åsikt utan några bevis. Med flera olika potentiella arbetsgivare skulle de enskilda poliserna kunna få ett annat inflytande över sitt arbete än idag då de är utlämnade åt en enda myndighet för sitt yrkesval. Dagens ordning verkar ha skapat en väldigt säregen kultur inom polismyndigheten med en speciell syn på status, karriär och arbetsuppgifter. En diversifiering av arbetsgivare skulle kunna locka andra till yrket än de som idag blir poliser. Och även om fallet skulle vara att det skulle uppstå en uppdelning mellan A- och B-poliser skulle jag vilja påstå att sådana uppdelningar finns redan idag, dels inom polismyndigheten själv och dels mellan polis och privatanställd bevakningspersonal. Att de olika initiativ för att skapa lokala polisorganisationer inom den statliga polisen har haft problem med att rekrytera och behålla den personal som behövs tyder på att tjänster inte haft den status som krävts. Att kommuner och privata intressenter idag anlitar bevakningsföretag för att utföra vad som  faktiskt är polisens uppgifter visar på samma problem.

Vi har nyligen genomfört en reform som måste få tid att sätta sig innan den ger resultat

Tyvärr ser jag ingenting som tyder på att den senaste polisreformen kommer att lösa de problem som jag tagit upp. Efter nästan två år verkar situationen vara värre än på länge, och allt kan inte vara Dan Eliassons personliga fel. Den tidigare ordningen med mer än 20 självständiga polismyndigheter med samma statliga huvudman var givetvis inte logisk men att problemet med dålig lokal förankring skulle lösas med ökad centralisering verkar fullkomligt ologiskt. Den lilla lokala demokratiska förankring som under en kort tid infördes i form av polisstyrelser på länsnivå saknar en ny motsvarighet. Inom polisen själv verkar man inte heller se att saker i någon utsträckning går åt rätt håll: både undersökningar gjorda av polisen och av polisfacket visar på problem. Ibland blir man tvungen att erkänna att en idé inte fungerat som avsett och börja om från ett annat håll.

Det finns givetvis mycket mer att utveckla inom detta ämne, som bland annat förändringar i utbildning, anställningsformer och hur resten av rättskedjan ska förändras. Denna post har redan blivit lång nog men jag hoppas att framöver ytterligare redogöra för mina tankar kring en reformerad polisorganisation.

Mer läsning:

Annonser

En reaktion på ”Är tiden inne för en kommunal polis?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s