Vad gör polisen för pengarna?

I gårdagens inlägg om en kommunalisering av polisen berörde jag av naturliga skäl till stor del den nuvarande krisen inom polisen och det brister som finns och har funnits i hur polisen styrs och arbetar.

Ämnet äger stor aktualitet och nu har vi nått en situation där det enbart i riksmedierna dagligen publiceras dussintals ledar-, debatt- och nyhetsartiklar samt radio- och tv-inslag. Nu har DN inlett en granskning av polisen som börjar med att deras förträfflige undersökande reporter Kristoffer Örstadius granskar polisens brottsuppklarning.

Föga förvånande visar Örstadius hur polisen misslyckas i princip fullständigt med en av sina huvuduppgifter: att klara upp brott. Uppklarningsprocenten sjunker till den lägsta nivån på 16 år, och då har den enligt min mening aldrig under den tiden befunnit sig på en nivå som skulle kunna betraktas som acceptabel.

Brottsstatistik är komplicerade saker och som gjort för att kunna fiffla med för att framställa situationen i en bättre dager. Polisen famösa ”pinnjakt” som uppstod genom ett fokus på att leverera statistik snarare än resultat är ett exempel på detta. Nu verkar det som att DN:s granskning, trots polisens usla resultat, snarast visar glädjesiffror. På sin blogg Cornucopia? visar bloggaren Lars Wilderäng hur polisens resultat i själva verket är ännu sämre.

Problemen med att mäta brott och brottsuppklarning är flera. Alla brott kommer av naturliga skäl inte till polisens eller andra myndigheters kännedom, det så kallade ”mörkertalet”. I vilken utsträckning som brott anmäls hänger till stor del säkert ihop med i vilken utsträckning det upplevs som meningsfullt att anmäla en viss typ av brott. Detta kan leda till paradoxen att ett sjunkande uppklarning leder till minskad anmälningsbenägenhet vilket i sin tur kan få det att verka som att uppklarningsprocenten, som ju är andelen anmälda brott  och inte faktiskt utförda brott som klaras upp.

Detta gör det vanskligt att slå ihop olika brottskategorier då anmälningsbenägenheten skiljer sig kraftigt åt vilket gör att de inte är jämförbara. Till detta kommer de så kallade spanings- och ingripandebrotten. Dessa är brott där en anmälan till övervägande del hänger samman med att en person tas på bar gärning. Till dessa hör trafikbrott och narkotikabrott. Även till exempel brott mot knivlagen och butikssnatterier är brott som i stor utsträckning anmäls i samband med att en gärningsmannen åker fast. Av naturliga skäl är andelen anmälda brott i denna kategori enbart en minimal bråkdel av de faktiska brotten men i statistiken kan det verka som att dessa klaras upp i väldigt hög utsträckning. Av denna orsak var trafikbrott och narkotikabrott utmärkta att använda i polisens famösa ”pinnjakt”.

Svensk polis har konstant hamnat högt i nationella förtroendemätningar. Med tanke på polisens usla resultat kan man fundera på hur det har kommit sig. Jag misstänker att orsakerna är flera:

  • Önsketänkande: man vill helt enkelt inte tro att en så viktig funktion sköts så dåligt
  • Liten praktisk erfarenhet: relativt få kommer i sin vardag i kontakt med polisen. Myndigheter som  Försäkringskassan som många behöver ha kontakt med måste jobba hårdare för att hålla förtroendet högt. (Vad tycker brottsoffren om polisens insats?)
  • Låga förväntningar: Om man inte förväntar sig att polisen ska klara av en uppgift blir det inte heller någon större chock när det visar sig stämma. Om de ändå lyckas blir man glatt överraskad.
  • Okunskap:  Polisledningen och de politiska makthavarna har inte haft något intresse av att informera medborgarna om sakernas tillstånd utan blandat bort korten med fagert tal, missvisande statistik och ett evinnerligt tjat om hur många tusen poliser det bör finnas.
  • De enskilda poliserna: Den lilla andel av polismyndighetens personal som faktiskt utfört huvuddelen av de polisiära huvuduppgifterna har varit motiverade, hängivna, välutbildade och skickliga. Trots allt. De har kunnat täcka upp för en del av bristerna i sitt arbete i mötet med medborgarna. Tyvärr ser jag tecken på att denna effekt kommer att avta allt mer.

DN:s Lasse Wierup skriver att sveket mot brottsoffren är ett mysterium. Tyvärr är jag cynisk och ser inget mystiskt i det men ett svek är det utan tvekan.

Sedan är ju inte uppklarning av brott det enda sättet att undersöka polisens misslyckande. Den verksamhet som polisen bedriver kan lite förenklat delas upp i fyra områden:

  • Upprätthålla den allmän ordningen i samhället
  • Utreda och beivra brott
  • Förebygga brott
  • Ledning, administration och logistik för att kunna genomföra ovanstående

Vissa frågor inställer sig. Hur bör dessa arbetsuppgifter prioriteras? Polisen kommer alltid att vara en ändlig resurs och prioriteringar blir nödvändiga mellan dessa områden och inom dem. Är det bättre att hindra att ett brott äger rum eller att lösa ett brott som har skett? Av polisens samlade resurser i form av arbetstimmar: hur ser fördelningen ut på ovanstående områden? Hur stämmer denna fördelning med medborgarnas behov och önskemål?

Som en del av den nya polisreformen ska polisen teckna så kallade medborgarlöften, till intet förpliktigande löften om att jobba med det de lokala invånarna prioriterar. En av de första kommuner där sådana löften tagits fram är Södertälje. Där ville invånarna att polisen skulle prioritera arbetet mot missbruk av fyrverkeripjäser och buskörning med mopeder.

Dessa är ju inte riktigt vad som normalt betraktas som prioriterade brottstyper och Södertälje lär ju ha problem med diverse brott som vanligtvis anses som allvarligare än dessa som närmast kan benämnas förseelser.

Om man tänker efter lite grann så inser man emellertid snabbt att medborgarna och lekmännen i Södertälje är smartare än de senaste decenniernas samlade kompetens i polisledning och deras politiska huvudmän. För vilka är dessa individer som buskör och smäller av fyrverkerier på gatorna i Södertälje? Kan de i någon utsträckning vara samma som eldar bilar och kastar sten, klottrar och slår sönder fönsterrutor, utför personrån och langar narkotika, utgör rekryteringsbas för grövre brottslighet som väpnat rån? Måste man ha en högre examen i kriminologi för att räkna ut att om man satsar på att göra livet surt för de som åker runt på moppar och skjuter raketer så kommer detta att föra med sig resultat inom helt andra brott? Läs gärna detta blogginlägg av polisen Martin.

Man kan fortsättningsvis fundera kring vilken arbetsmetodik som är effektivast om man faktiskt bestämmer sig för att bekämpa buskörande mopeder och kastandet av fyrverkerier. Är det en kombination av utryckningspoliser som i märkta bilar åker ut om en medborgare ringer om en moped eller smällare? Eller är det en kontinuerlig närvaro av uniformerade och civilklädda poliser på de platser och tider där det finns problem? Tänker man då ett steg längre kan man fundera kring vilka effekter en sådan närvaro, särskilt om den skulle bestå av poliser med god kännedom om lokala förhållanden och personer, skulle få på annan brottslighet och ordningsstörningar.

De listiga Södertäljeborna har alltså, om polisen mot all förmodan skulle lyckas med att i någon verklig omfattning uppfylla sitt löfte, med två till synes blygsamma önskemål om insatser mot ganska lindriga ungdomsförseelser i själva verket äskat om en påtaglig och kontinuerlig polisnärvaro på de tider och platser där behovet är som störst. En närvaro som om den kom till skulle få påtagliga konsekvenser för en mängd olika brottstyper med det gemensamt att de främst drabbar de lokala medborgarna och näringsidkarna och deras upplevelse av trygghet.

Henrik Gustafsson

Läs gärna:

Hur ska polisen lösa brott när de inte ens kan utreda sig själva? – Aftonbladet

”Ledningen styr polisen mot avgrunden” – Debattartikel på Svt.se av polisinspektör Lisa Reventberg

Polisens brottsutredningar – Forsningsrapport från 2014 av Micael Björk, Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap vid Göteborgs universitet
och Polismyndigheten i Västra Götaland.

Sverige behöver bättre brottsstatistik – Debattartikel på DN.se

Polislag (1984:387)

Brott och statistik – Brottsförebyggande rådet, Brå.

KRISMEDVETEN – Inlägg på bloggen I otakt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s