Medborgerlig Samling: kan det vara något?

Idag skriver Susanna Birgersson en krönika i Expressen om det relativt nystartade partiet Medborgerlig Samling (MED). Krönikan har rubriken Medborgerlig Samling – Så sansade att de inte syns.

Egocentriska gaphalsar får alltid mer uppmärksamhet än eftertänksamma lagspelare med rikets bästa för ögonen. Det lönar sig att vara pacifistisk feminist, att vilja ha obegränsad asylinvandring, att utmåla Sverige som ett land inte stort bättre än Saudiarabien, att bränna pengar offentligt och att lägga absurda mängder energi på att könsneutralisera språket. Sådant genererar massvis av uppmärksamhet i tv, radio och tidningar.

Medierna älskar den urartade feminismen, de älskar det rosa raseriet – och raseriet det i sin tur genererar.

Om man i stället lågmält och metodiskt framhåller hur illa Sveriges förvaltning, försvar, polis och utbildningsväsende har skötts under många år och hur samhällskontraktet håller på att lösas upp; om man föreslår en rad genomgripande förändringar av socialförsäkringssystemet, av invandrings- och integrationspolitiken, av den demokratiska beslutsapparaten och av rättsväsendet – då får man ingenting av ovan nämnda uppmärksamhet. Ingen blir arg, och nästan ingen bryr sig. Jag tänker förstås på uppstickarpartiet Medborgerlig Samling.

Birgersson skriver att partiet inte har någon chans i valet 2018, på grund av medielogiken och på grund av att partiet inte har någon utpräglad profilfråga. Det är inte osannolikt att hon har rätt. Jag har stor respekt för Birgerssons analys. Jag har läst henne i flera år i DN och nu i Expressen och har uppskattat mycket av vad hon har skrivit.

Paradoxalt nog kan hennes text vara orsaken till att jag för första gången på väldigt länge överväger att engagera mig i ett politiskt parti.

Jag har aldrig varit medlem i något politiskt parti, bortsett från ett par år i ett renodlat studentparti i kårpolitiken i Uppsala. Väldigt sällan har jag lekt med tanken att gå in i partipolitiken, allt mer sällan ju längre tiden har gått. De ”gamla” partierna, med anor tillbaka till den allmänna rösträttens införande, har känts föga lockande. Jag har uppfattat dem som organisationer som mer inriktade på att förvalta problemen än att hitta lösningarna. Där de varit ideologiska har de allt för ofta gjort det för att skapa stridsfrågor där samförstånd hade kunnat uppnås. Där en fast ideologisk kompass hade behövts har de allt för ofta offrat ideologin för att säkra sitt inflytande. Framför allt har de i allt för hög grad präglats av en professionalisering där allt för många av deras företrädare lever hela sina liv i partiets tjänst.

”Nya” partier som uppstått de senaste tre decennierna, befintliga och saligt avsomnade, har i för stor utsträckning präglats av populister och extremister, rättshaverister och enfrågedrivare samt av foliehattar och allmänna stollar.

Helt bortsett från om deras politiska inriktning i övrigt har varit något som jag skulle kunna tänka mig att stödja.

Jag har röstat olika genom åren och ibland på olika partier i de olika valen samma år. Ibland har jag inte röstat alls. Jag har alltid röstat borgerligt när jag röstat. Jag kan inte minnas hur jag lagt min röst i varje val och hur jag resonerade när jag gjorde det. Däremot minns jag att jag alltid har känt en vånda över mitt val. Det senaste riksdagsval som jag röstade i var 2006 då jag röstade på Moderaterna. Det har jag ångrat bittert och mycket lite tyder på att jag kommer göra om det inom överskådlig framtid. Absolut ingenting tyder på att jag kommer göra om det i nästa val.

Samtidigt är jag inte sådan att jag lägger en proteströst på något parti som jag inte någon utsträckning kan sympatisera med bara för att reta etablissemanget. De senaste valen, och även vid något tidigare val, har min tillflykt varit soffan. Inte blankrösten, som vissa förespråkar eftersom de anser att den på något märkligt sätt i större utsträckning skulle fullgöra någon diffus demokratisk plikt än att avstå. Personligen tror jag att röstskolk är en tydligare markering än blankröst och stödjer mig i detta bland annat på att valdeltagande verkar vara något som oroar våra politiker betydligt mer än blankröstare.

Mitt största problem är att inrikespolitiken och de agendor som de nuvarande riksdagspartierna driver bara marginellt rör det som jag uppfattar som det övergripande problemet. För mig är den centrala frågan på sikt en fullständig reformering av det svenska politiska systemet. Från ett system där politiken huvudsakligen är en fråga för, av och med partierna till ett system som i betydligt högre grad involverar medborgaren och där de folkvalda personligen står som ansvariga för den politik de för och inte som anonyma representanter för sina partier. Detta är inte något som de nuvarande partierna, av naturliga skäl, verkar särskilt intresserade av.

Men den politiska situationen är nu bisarr, och mycket lite tyder på att de ledande företrädarna för de partier som idag sitter i Riksdagen har vare sig ork, vilja eller förmåga att göra den bättre. Det mesta tyder på att situationen efter nästa års val inte på något sätt kommer att vara bättre, mer på att den kommer att vara värre.

Jag har sedan en tid tillbaka haft ett öga på Medborgerlig Samling, som tidigare hette Borgerlig Framtid. Partiet har på senare tid växt till sig och verkar ha fått en något så när fast grund att bygga på. Företrädare från partiet har fått diverse opinionstexter publicerade. Partiet har under våren antagit ett idéprogram som jag till stora delar finner stämmer mycket väl med mina egna idéer och värderingar.

Medborgerlig Samling är ett liberalkonservativt parti vars mål är ett långsiktigt hållbart samhälle där individens frihet och framtida generationer sätts i fokus. I det samhälle vi vill bygga fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget. Vi anser att utvecklingen av samhället ska baseras på evidens och pragmatism snarare än ideologiska utopier.

Särskilt finner jag det tilltalande att partiet tar upp konstitutionella frågor ur ett perspektiv som överensstämmer med mina egna tankar.

Det personliga ledarskapet och det personliga ansvarstagandet och ansvarsutkrävandet är en nyckelfaktor för ett gott styre. Medborgerlig Samling framhåller makthavarnas och ämbetsmännens kunnande, omdöme och kompetens som det väsentliga, inte mängder av styrdokument och ideologisk renlärighet. Dagens beslutsfora och förvaltning främjar dessvärre inte gott ledarskap och ansvarstagande. Här krävs genomgripande reformer. Medborgerlig Samling vill verka för färre beslutande politiska nivåer och församlingar, stärka det lokala självstyret och tydliggöra ansvarsförhållandena.

Riksdagen ska vara medborgarnas främsta företrädare på nationell nivå, men är i
praktiken det politiska ledarskiktets marionettdocka. För att stärka riksdagens roll i den svenska demokratin bör antalet ledamöter minskas och valkretsarna bör också bli fler, i synnerhet i de tätbefolkade regionerna. På så sätt blir det tydligare för väljarna vilka som är riksdagsledamöter i allmänhet och vilka ledamöter som företräder den egna valkretsen i synnerhet. Procentspärren för personvalet bör slopas helt. Personligt ledarskap; personligt ansvarsutkrävande.

Samtidigt som de folkvalda måste få mer stödjande resurser, bör partistöden till
organisationerna dras in helt. Demokratin skulle tveklöst vitaliseras om den
pengarullning som håller upp de gamla partiorganisationerna avbröts. I gengäld bör
stränga krav på öppenhet ställas när det gäller finansiering.

Sverige är ett land där maktdelningen som kan hålla makten i schack och skydda
medborgaren mot centralisering, maktmissbruk och övergrepp i stort sett är obefintlig. Medborgerlig Samling förordar federala inslag i styrningen av Sverige, med en tydligare maktdelning. Det kommunala och regionala självstyret bör värnas och skyddas bättre genom införande av en förstakammare i riksdagen med företrädare för kommuner och regioner. Förstakammaren bör endast ha medbestämmanderätt när lagförslag inverkar på självstyret. Vidare bör en författningsdomstol instiftas.

Det finns, allt ovanstående till trots, en del som talar emot att jag skulle lägga mina ägg i MED:s korg. En sak som skulle kunna tala emot är den lilla chans att MED skulle kunna klara av partispärrarna och att stöd för partiet i praktiken skulle vara bortkastat och göra bättre nytta någon annanstans. Detta faller dock på att jag i dagsläget inte ser var mitt stöd i så fall skulle användas i stället. Jag ser idag inget annat parti som förtjänar mitt stöd och/eller på ett tydligt sätt visar att de tänker driva en politik som överensstämmer i någon större utsträckning med vad jag prioriterar. Denna syn förstärks av att jag kan vara väldigt långsint och hålla partiernas tidigare politik emot dem väldigt länge, samtidigt som partierna just nu verkar hoppa runt som popcorn i utspelskastrullen. Det enda andra alternativet för mig just nu är soffan där jag får ligga och invänta att det nuvarande systemet når den kritiska punkt att det fullständigt förlorat sin legitimitet och får ge spelet förlorat. Å andra sidan kanske den punkten redan är nådd, något endast historien kommer att visa.

Ytterligare en sak som talar emot är att nya och små partier kan vara mycket oberäkneliga. Vår politiska system är riggat för att göra det svårt för nystartade partier att få inflytande vilket i sin tur gör att folk ogärna satsar på dem då det verkar bortkastat. De löper därför en risk att kapas av allehanda stollar och annat löst folk som man helst inte vill bli förknippad med. MED/BF har redan under sin korta existens genomgått en partisplittring med avsättande av partigrundaren och namnbyte. Å andra sidan så är det ju också i detta tidiga skede som ett aktivt deltagande på allvar skulle kunna medföra något reellt inflytande, till skillnad från om jag idag skulle gå med i något av de etablerade partierna för att försöka genomdriva de idéer som jag prioriterar.

Tillbaks till Susanna Birgerssons krönika. Ett parti som lågmält och metodiskt framhåller sina ståndpunkter, som trotsar medielogiken i det politiska spelet och som inte har en utpräglad profilfråga – det kanske inte bara kan vara något. Det kan rent av vara det enda slags parti jag faktiskt kan tänka mig.

Det tål att tänka på.

Henrik Gustafsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s