Naiv = idiot

Ett inlägg om ”Transportgate” har nu varit på gång i en månad men allt eftersom affären har utvecklats så har inlägget fått anstå, skrivits om eller bytt perspektiv. Så här efter en månad har mycket skrivits om haveriet och ämnet förtjänar många och långa texter och analyser.

Jag har valt att fokusera på ett ord som spelat en stor roll i affären: naivitet.

Det har  ett flertal gånger förekommit att händelserna i Transportstyrelsen och den efterföljande hanteringen i regeringen förklarats, av personerna själva eller av andra, med att ansvariga beslutsfattare på olika nivåer varit naiva. Det kan inte uteslutas att så har varit fallet men det är i så fall viktigt att klargöra vad naivitet är för något.

Ordet naiv kommer från franskans naïf som har sitt ursprung i latinets nativus som betyder medfödd, naturlig, ursprunglig. Ordet syftar alltså på en person som är lik ett barn i sitt sätt att resonera och se på världen.

Synonymer till naiv är: barnslig, godtrogen, troskyldig, blåögd, aningslös, omogen, enfaldig, lättlurad, lättrogen, dum, korkad, okonstlad, okomplicerad, naturlig och primitiv.

Det finns en anledning till att barn är satta under förmyndarskap då de inte har hunnit utveckla förnuft och kunskap för att kunna hantera livets komplexitet och faror. Det är också naturligt att barn måste vara godtrogna då de är utlämnade till sina vårdnadshavare för att kunna överleva sina tidiga levnadsår och måste sätta sin tillit till dem. De har helt enkelt inte möjligheten att fatta beslut grundat på förnuft och kunskap.

Att även många som nått vuxen ålder i många avseenden har svårt att använda förnuft och kunskap för att fatta beslut och i större eller mindre grad uppträder godtroget, aningslöst och rent av enfaldigt kan säkert många vittna om. Frågan är om detta har samma orsaker som det har hos barnet? Jag tror det inte, potentialen till förnuft finns men används av olika orsaker inte.

Låt oss reservera naivitet för att beskriva en specifik medveten hållning, ett avsiktligt beteende att välja ett barnsligt och oskuldsfullt perspektiv i en viss situation för att uppnå en viss effekt. I övrigt kan vi använda de mer tydliga och träffande synonymer som vi har: enfaldig, korkad, idiot.

Givetvis kan vi inte acceptera att höga företrädare för offentlig makt och myndighet är idioter. Vi ska inte heller själva vara idioter när vi nu lyssnar till förklaringarna till vad som har inträffat och varför.

Läs Emanuel Karlstens sammanfattning av Säpos förundersökning.

P.S. Jag gick under skandalens första vecka med i partiet Medborgerlig samling och är därmed för första gången ansluten till ett politiskt parti och inte längre partipolitiskt obunden. Beslutet har orsakat mig viss vånda och framtiden får utvisa om det var riktigt.

 

 

Annonser

Vad säger det om rättssamhället när samma skjutvapen används vid (minst) tolv brott?

Jag tycker om att lyssna på radio, gärna samhällsprogram och dokumentärer på P1. Nu håller jag på att lyssna ikapp en del av de program jag missat under semesterledigheten och kom idag till förra veckans avsnitt av SR:s kriminalmagasin I lagens namn.

Jag är förvisso till min läggning cynisk och dessutom avsevärt luttrad när det kommer till hur våra politiker under lång tid misskött de rättsvårdande myndigheterna och hur de rättsvårdande myndigheterna i allmänhet och polisen i synnerhet alltmer verkar bli sinnebilden av en dysfunktionell organisation. Det här avsnittet fick mig ändå att att sätta balkongölen i vrångstrupen. Nivån av inkompetens, bristande samordning och eventuellt allmänt bristande engagemang överträffade till och med mina redan till en början pinsamt låga förväntningar.

Programmet berättar om ett skjutvapen, en Browning HP 35, som mellan 2012 och 2016 användes vid minst tolv skjutningar i Stockholmsområdet. Modellen är en automatpistol av militärtyp som sedan 30-talet tillverkats i över en miljon exemplar och som fortfarande tillverkas i flera länder och utföranden. Det är en av de mest tillverkade automatpistolmodellerna som i sitt standardutförande har ett magasin med 13 patroner i den vanliga pistolkalibern 9x19mm Parabellum. Eftersom det är en automatpistol så kastar den ut den tomma patronhylsan när den avfyras och det är dessa hylsor som säkrats vid brottsplatsundersökningarna vid de tolv skjutningarna. Det aktuella vapnet har lämnat distinkta avtryck på hylsorna som gjort att det internt hos Nationellt forensiskt centrum NFC har fått smeknamnet ”Strykjärnet”.

De tolv skjutningarna är:

  1. 14 september 2012 Hässelby
    En man skjuten i en bil men överlever.
  2. 30 januari 2013 Vällingby centrum
    Skottlossning mellan vad som antas vara kriminella grupperingar utbryter mitt på eftermiddagen bland besökare i ett köpcentrum. Ingen träffas.
  3. 21 februari 2013 Hässelby
    En restaurang i Hässelby blir efter ett utpressningsförsök senare samma kväll beskjuten. Ingen träffas. En dömd utpressningsförsöket men ingen för skjutningen.
  4. 13 april 2013 Järfälla
    Skjutning mot ett utslussningsboende samt en bil utanför. På boendet bodde två unga män från Järvaområdet, polisens teori är att skjutningen var riktad mot dem. Ingen person träffad. Utredningen nedlagd.
  5. 14 juli 2013 Tenstagången
    Skottlossning mot en byggnad i Tensta centrum. Ingen person träffad. Utredningen nedlagd.
  6. 29 juli 2013 Spånga
    En person skottskadad i benen.  Ingen åtalad. Utredningen nedlagd.
  7. 22 augusti 2013 Brandbergen
    Ett skott genom dörr till personer med koppling till en kriminell gruppering i Västerort. Kulan fastnar i hallgolvet och ingen kommer till fysisk skada. Ingen person träffad. Utredningen nedlagd..
  8. 3 september 2013 Tenstagången
    Skottlossning mot en byggnad i Tensta centrum. Ingen person träffad. Utredningen nedlagd.
  9. 26 september 2013 Vällingby
    En man med kopplingar till en kriminell gruppering i Västerort skjuten i båda benen men överlever. En person gripen men släppt utan åtal. Förundersökningen nedlagd.
  10. 20 oktober 2013 Tensta centrum
    Flera skott avlossas mot personer som står vid grillkiosk i Tensta centrum. Fyra personer skjutna. En person får livshotande skador men överlever med svåra men. Ingen har åtalats eller dömts.
  11. 9 juli 2014 Hässelby
    En man rusar in på en restaurang med ett vapen och försöker skjuta en annan man som äter middag. Vapnet fungerar inte men mannen som äter middag drar även han vapen, den pistol som använts vid tidigare skjutningar, och skjuter. Den inrusande mannen träffas av två skott, det gör även en kvinna på restaurangen. Båda överlever. Mannen som använde pistolen åtalas inte för något brott, men mannen som blev skjuten döms för grovt olaga hot.
  12. 21 februari 2016 i Skärholmen
    Polisen får larm om en skjutning och hittar hylsor på platsen men ingen person ska ha kommit till skada. Förundersökningen nedlagd.

(Källa: SR P4 Stockholm 2017-07-09)

Därutöver är det inget som säger att vapnet inte kan ha använts vid ytterligare tillfällen för att hota med eller vid skjutningar som inte kommit till polisens kännedom. Ingen har dödats vid någon av skjutningarna men det kan snarast tillskrivas bristande vapenkompetens än återhållsamhet hos skyttarna. (Vid fallet med skottlossningen på restaurangen i Hässelby 2014 lyckas enligt uppgift skytten även vådaskjuta sin flickvän.) Nio personer har skadats. Flera av skjutningarna har ägt rum i publika miljöer där flera oskyldiga varit på plats och riskerat att träffas. Vid skjutningen mot grillkiosken i Tensta 2013 skadades en ung man allvarligt som inte verkade ha någon annan koppling än att ha varit på fel plats vid fel tidpunkt.

Expressens Brottscentralen uppmärksammade det aktuella vapnet i april. Där uppger polisen att en teori är att det rör sig om ett ”hyrvapen” – ett vapen som hyrs ut till kriminella på den svarta marknaden och sedan lämnas tillbaka. I P1:s program säger en polis med 20 års erfarenhet av polisarbete i Stockholms Västerort att Strykjärnspistolen verkar vara ett vapen som utnyttjats av det kriminella nätverk som går under beteckningen ”Lejonen”. Det är ett nätverk av yngre yrkeskriminella i Västerort som, förutom narkotikahandel och utpressning, har gjort sig kända för extrem våldsbenägenhet. Detta verkar vara en rimlig slutsats. I flera av skjutningarna, t ex Vällingby 2013 och Hässelby 2014, finns direkta kopplingar till ”Lejonen”. De flesta skjutningarna har ägt rum geografiskt inom deras territorium i Västerort och Järva.

Rimligen har då polisen satt in alla tillgängliga resurser för att följa upp det här vapenspåret, samordnat utredningarna av de olika brotten, för att få stopp på denna synnerligen allvarliga brottslighet och öka tryggheten för de som bor och arbetar i området? Det kunde man kanske tro om man tror att det funkar som i kriminalromaner och tv-deckare. Nu är verkligheten betydligt tristare. Varje brott utreddes och lades ned var för sig och ingen orkade engagera sig tillräckligt för att göra något av rapporterna från vapenforensikerna på NFC.

 Ibland är det så att jag skäms som polis. Jag har ändå varit otroligt stolt. Men det är pinsamt hur vi blir sämre och sämre på att ta hand om det som drabbar våra medborgare. Det känns inte okej.

Eva Wettborg, forensiskt analysteam i polisregion Stockholm.

 För oss finns det inget försvar för det här. Vi ser direkt när vi får upp ärendet – att det inte är samordnat som vi vill. Det borde ha gjorts vid åtminstone tre tillfällen. Då finns det ingen anledning att försvara sig.

Jan Evensson, polismästare med ansvar för samordning av grova brott vid polisregion Stockholm

Om folk vågar gå runt med samma vapen som kan kopplas till såhär många brott, då känner jag att man inte ens är orolig över polisen överhuvudtaget.

Mohamed Ahmed, skjuten i Tensta 20 oktober 2013

De tre citaten sammanfattar situationen ganska bra. Om detta är vad våra myndigheter presterar när de ska ta hand om de mest prioriterade och allvarliga brotten, som de som involverar skjutvapen, behöver ingen längre bekymra sig över hur till exempel bostadsinbrott hanteras.

I våras uppmärksammades även ett skjutvapen i Malmö som kopplats till sju olika skjutningar med totalt tre skadade och ännu inte återfunnits, se Sydsvenskan (betalvägg) eller Aftonbladet. Förmodligen finns det fler liknande vapen därute, och de som har dem har ingen stor anledning att oroa sig för polisen, åklagarna, domstolarna eller våra snacksaliga politiker.

Hur gick det för Strykjärnspistolen? Förra sommaren grep polisen en man södra Järvaområdet med pistolen. Mannen i 30-årsåldern var tidigare känd av polisen. Under utredningen fick han inga frågor om någon av skjutningarna som vapnet använts i och inget av de brotten fanns med i förundersökningen eller åtalet. Olika åklagare höll i förundersökningen och åtalet och den åklagare som hade åtalet kände vid rättegången överhuvudtaget inte till att vapnet använts vid några brott.

Mannen dömdes för vapenbrott till skyddstillsyn. Han var tidigare dömd för liknande brott. Det är summan av vad rättsväsendet kunnat prestera av en pistol, tolv skjutningar och nio skadade.

Henrik Gustafsson

Medborgerlig Samling: kan det vara något?

Idag skriver Susanna Birgersson en krönika i Expressen om det relativt nystartade partiet Medborgerlig Samling (MED). Krönikan har rubriken Medborgerlig Samling – Så sansade att de inte syns.

Egocentriska gaphalsar får alltid mer uppmärksamhet än eftertänksamma lagspelare med rikets bästa för ögonen. Det lönar sig att vara pacifistisk feminist, att vilja ha obegränsad asylinvandring, att utmåla Sverige som ett land inte stort bättre än Saudiarabien, att bränna pengar offentligt och att lägga absurda mängder energi på att könsneutralisera språket. Sådant genererar massvis av uppmärksamhet i tv, radio och tidningar.

Medierna älskar den urartade feminismen, de älskar det rosa raseriet – och raseriet det i sin tur genererar.

Om man i stället lågmält och metodiskt framhåller hur illa Sveriges förvaltning, försvar, polis och utbildningsväsende har skötts under många år och hur samhällskontraktet håller på att lösas upp; om man föreslår en rad genomgripande förändringar av socialförsäkringssystemet, av invandrings- och integrationspolitiken, av den demokratiska beslutsapparaten och av rättsväsendet – då får man ingenting av ovan nämnda uppmärksamhet. Ingen blir arg, och nästan ingen bryr sig. Jag tänker förstås på uppstickarpartiet Medborgerlig Samling.

Birgersson skriver att partiet inte har någon chans i valet 2018, på grund av medielogiken och på grund av att partiet inte har någon utpräglad profilfråga. Det är inte osannolikt att hon har rätt. Jag har stor respekt för Birgerssons analys. Jag har läst henne i flera år i DN och nu i Expressen och har uppskattat mycket av vad hon har skrivit.

Paradoxalt nog kan hennes text vara orsaken till att jag för första gången på väldigt länge överväger att engagera mig i ett politiskt parti.

Jag har aldrig varit medlem i något politiskt parti, bortsett från ett par år i ett renodlat studentparti i kårpolitiken i Uppsala. Väldigt sällan har jag lekt med tanken att gå in i partipolitiken, allt mer sällan ju längre tiden har gått. De ”gamla” partierna, med anor tillbaka till den allmänna rösträttens införande, har känts föga lockande. Jag har uppfattat dem som organisationer som mer inriktade på att förvalta problemen än att hitta lösningarna. Där de varit ideologiska har de allt för ofta gjort det för att skapa stridsfrågor där samförstånd hade kunnat uppnås. Där en fast ideologisk kompass hade behövts har de allt för ofta offrat ideologin för att säkra sitt inflytande. Framför allt har de i allt för hög grad präglats av en professionalisering där allt för många av deras företrädare lever hela sina liv i partiets tjänst.

”Nya” partier som uppstått de senaste tre decennierna, befintliga och saligt avsomnade, har i för stor utsträckning präglats av populister och extremister, rättshaverister och enfrågedrivare samt av foliehattar och allmänna stollar.

Helt bortsett från om deras politiska inriktning i övrigt har varit något som jag skulle kunna tänka mig att stödja.

Jag har röstat olika genom åren och ibland på olika partier i de olika valen samma år. Ibland har jag inte röstat alls. Jag har alltid röstat borgerligt när jag röstat. Jag kan inte minnas hur jag lagt min röst i varje val och hur jag resonerade när jag gjorde det. Däremot minns jag att jag alltid har känt en vånda över mitt val. Det senaste riksdagsval som jag röstade i var 2006 då jag röstade på Moderaterna. Det har jag ångrat bittert och mycket lite tyder på att jag kommer göra om det inom överskådlig framtid. Absolut ingenting tyder på att jag kommer göra om det i nästa val.

Samtidigt är jag inte sådan att jag lägger en proteströst på något parti som jag inte någon utsträckning kan sympatisera med bara för att reta etablissemanget. De senaste valen, och även vid något tidigare val, har min tillflykt varit soffan. Inte blankrösten, som vissa förespråkar eftersom de anser att den på något märkligt sätt i större utsträckning skulle fullgöra någon diffus demokratisk plikt än att avstå. Personligen tror jag att röstskolk är en tydligare markering än blankröst och stödjer mig i detta bland annat på att valdeltagande verkar vara något som oroar våra politiker betydligt mer än blankröstare.

Mitt största problem är att inrikespolitiken och de agendor som de nuvarande riksdagspartierna driver bara marginellt rör det som jag uppfattar som det övergripande problemet. För mig är den centrala frågan på sikt en fullständig reformering av det svenska politiska systemet. Från ett system där politiken huvudsakligen är en fråga för, av och med partierna till ett system som i betydligt högre grad involverar medborgaren och där de folkvalda personligen står som ansvariga för den politik de för och inte som anonyma representanter för sina partier. Detta är inte något som de nuvarande partierna, av naturliga skäl, verkar särskilt intresserade av.

Men den politiska situationen är nu bisarr, och mycket lite tyder på att de ledande företrädarna för de partier som idag sitter i Riksdagen har vare sig ork, vilja eller förmåga att göra den bättre. Det mesta tyder på att situationen efter nästa års val inte på något sätt kommer att vara bättre, mer på att den kommer att vara värre.

Jag har sedan en tid tillbaka haft ett öga på Medborgerlig Samling, som tidigare hette Borgerlig Framtid. Partiet har på senare tid växt till sig och verkar ha fått en något så när fast grund att bygga på. Företrädare från partiet har fått diverse opinionstexter publicerade. Partiet har under våren antagit ett idéprogram som jag till stora delar finner stämmer mycket väl med mina egna idéer och värderingar.

Medborgerlig Samling är ett liberalkonservativt parti vars mål är ett långsiktigt hållbart samhälle där individens frihet och framtida generationer sätts i fokus. I det samhälle vi vill bygga fokuserar staten på kärnverksamhet och civilsamhället har en framträdande roll för samhällsbygget. Vi anser att utvecklingen av samhället ska baseras på evidens och pragmatism snarare än ideologiska utopier.

Särskilt finner jag det tilltalande att partiet tar upp konstitutionella frågor ur ett perspektiv som överensstämmer med mina egna tankar.

Det personliga ledarskapet och det personliga ansvarstagandet och ansvarsutkrävandet är en nyckelfaktor för ett gott styre. Medborgerlig Samling framhåller makthavarnas och ämbetsmännens kunnande, omdöme och kompetens som det väsentliga, inte mängder av styrdokument och ideologisk renlärighet. Dagens beslutsfora och förvaltning främjar dessvärre inte gott ledarskap och ansvarstagande. Här krävs genomgripande reformer. Medborgerlig Samling vill verka för färre beslutande politiska nivåer och församlingar, stärka det lokala självstyret och tydliggöra ansvarsförhållandena.

Riksdagen ska vara medborgarnas främsta företrädare på nationell nivå, men är i
praktiken det politiska ledarskiktets marionettdocka. För att stärka riksdagens roll i den svenska demokratin bör antalet ledamöter minskas och valkretsarna bör också bli fler, i synnerhet i de tätbefolkade regionerna. På så sätt blir det tydligare för väljarna vilka som är riksdagsledamöter i allmänhet och vilka ledamöter som företräder den egna valkretsen i synnerhet. Procentspärren för personvalet bör slopas helt. Personligt ledarskap; personligt ansvarsutkrävande.

Samtidigt som de folkvalda måste få mer stödjande resurser, bör partistöden till
organisationerna dras in helt. Demokratin skulle tveklöst vitaliseras om den
pengarullning som håller upp de gamla partiorganisationerna avbröts. I gengäld bör
stränga krav på öppenhet ställas när det gäller finansiering.

Sverige är ett land där maktdelningen som kan hålla makten i schack och skydda
medborgaren mot centralisering, maktmissbruk och övergrepp i stort sett är obefintlig. Medborgerlig Samling förordar federala inslag i styrningen av Sverige, med en tydligare maktdelning. Det kommunala och regionala självstyret bör värnas och skyddas bättre genom införande av en förstakammare i riksdagen med företrädare för kommuner och regioner. Förstakammaren bör endast ha medbestämmanderätt när lagförslag inverkar på självstyret. Vidare bör en författningsdomstol instiftas.

Det finns, allt ovanstående till trots, en del som talar emot att jag skulle lägga mina ägg i MED:s korg. En sak som skulle kunna tala emot är den lilla chans att MED skulle kunna klara av partispärrarna och att stöd för partiet i praktiken skulle vara bortkastat och göra bättre nytta någon annanstans. Detta faller dock på att jag i dagsläget inte ser var mitt stöd i så fall skulle användas i stället. Jag ser idag inget annat parti som förtjänar mitt stöd och/eller på ett tydligt sätt visar att de tänker driva en politik som överensstämmer i någon större utsträckning med vad jag prioriterar. Denna syn förstärks av att jag kan vara väldigt långsint och hålla partiernas tidigare politik emot dem väldigt länge, samtidigt som partierna just nu verkar hoppa runt som popcorn i utspelskastrullen. Det enda andra alternativet för mig just nu är soffan där jag får ligga och invänta att det nuvarande systemet når den kritiska punkt att det fullständigt förlorat sin legitimitet och får ge spelet förlorat. Å andra sidan kanske den punkten redan är nådd, något endast historien kommer att visa.

Ytterligare en sak som talar emot är att nya och små partier kan vara mycket oberäkneliga. Vår politiska system är riggat för att göra det svårt för nystartade partier att få inflytande vilket i sin tur gör att folk ogärna satsar på dem då det verkar bortkastat. De löper därför en risk att kapas av allehanda stollar och annat löst folk som man helst inte vill bli förknippad med. MED/BF har redan under sin korta existens genomgått en partisplittring med avsättande av partigrundaren och namnbyte. Å andra sidan så är det ju också i detta tidiga skede som ett aktivt deltagande på allvar skulle kunna medföra något reellt inflytande, till skillnad från om jag idag skulle gå med i något av de etablerade partierna för att försöka genomdriva de idéer som jag prioriterar.

Tillbaks till Susanna Birgerssons krönika. Ett parti som lågmält och metodiskt framhåller sina ståndpunkter, som trotsar medielogiken i det politiska spelet och som inte har en utpräglad profilfråga – det kanske inte bara kan vara något. Det kan rent av vara det enda slags parti jag faktiskt kan tänka mig.

Det tål att tänka på.

Henrik Gustafsson

Finns det en definierbar ”svenskhet”? — Könsfreden

Jag noterar att den evighetslånga diskussionen om vad som egentligen kan sägas utgöra ”svenskhet” i dagarna har blossat upp igen, och att attribut som etnicitet och kultur verkar utgöra fyrtorn i debattens stormiga hav. Egentligen ser jag diskussionen som både vansklig och politiskt tämligen meningslös. Vansklig därför att det knappast finns ett entydigt och ”sant” […]

via Finns det en definierbar ”svenskhet”? — Könsfreden

Kyrklig vigsel inte en fråga för staten

Statsminister Stefan Löfven har i en intervju i Kyrkans tidning meddelat sin åsikt att det ska vara obligatoriskt för prästerna i kyrkan att viga samkönade par. Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor tycker inte att det är statsministerns uppgift att uttala sig i frågan. Enligt Expressen säger hon:

[…] det är det bra att staten och kyrkan är åtskiljda [sic] i Sverige – men då bör den rågången hållas.

– Jag tycker att samkönade par ska kunna gifta sig men jag anser inte att jag som politiker ska säga åt folk hur de ska tro och tolka sin trosskrift […]

Denna diskussion borde vi kunna besparas i Sverige, ett av världens mest sekulariserade länder, om vi gjorde allvar av att hålla den rågång mellan världsligt och kyrkligt som Busch Thor efterfrågar.

Jag brukar inte sälla mig till Kristdemokraternas anhängare av det enkla skälet att jag inte låter religiösa spörsmål vägleda mig i mina politiska ställningstaganden. I det här fallet håller jag emellertid med Busch Thor fullständigt. Jag önskar mig ett samhälle där en, enligt egen utsago, icke-troende regeringschef inte har någon anledning att ta upp frågan om hur ett enskilt trossamfunds företrädare agerar vid utförandet av sakramenten inom sin tro.

I och med att vi har religionsfrihet i Sverige och att  kyrka och stat är åtskilda finns det ingen anledning att religiösa samfund ska befatta sig med myndighetsutövning eller statens företrädare med religiösa riter. I många länder skiljer man på det juridiska äktenskapet och på religiösa vigselceremonier. Den ordningen är den enda som hindrar den här typen av absurda situationer där vi behöver genomlida en debatt där en icke-troende statsminister funderar på teologiska frågor ur ett partipolitiskt perspektiv.

När våra riksdagspolitiker sent om sider kom fram till att det var orimligt att kyrka och stat skulle vara sammanvävda orkade man inte riktigt utföra skilsmässan fullt ut. Kyrkan fick i större delen av landet fortsatt ansvar för begravningsverksamheten och fortsätta hämta in medlemsavgift via skattsedeln. Dessutom behöll de vigselrätten, det vill säga att enligt lag utföra den juridiska föreningen av två personer. Därmed åtog de sig en myndighetsutövning under lag.

För att det inte skulle bli orättvist mot andra samfund fick även vissa av dessa, men inte alla, samma möjligheter (bortsett från begravningsverksamheten). Det är upp till Kammarkollegiet att bestämma om en sammanslutning är ett trossamfund i lagens mening och om det ska få vigselrätt med mera. För vigselrätt krävs att samfundet tillämpar den svenska lagens vigselbestämmelser.

För varje tänkande människa, hur många dessa nu kan vara, måste det ju vara fullständigt uppenbart hur absurd denna ordning är. Inte minst då det som nu visar sig att inte ens ”folkkyrkan” Svenska kyrkan kan uppnå enighet bland sina företrädare hur man ska förhålla sig till samkönade äktenskap när sådana i god demokratisk ordning har beslutats och gjorts till lag i landet.

Av naturliga skäl avhåller jag mig från att ha någon åsikt i inomreligiösa spörsmål. Min uppfattning kring någon guds eventuella syn på äktenskapet i allmänhet och samkönade sådana i synnerhet kan sammanfattas i:

a) det finns sannolikt ingen gud

b) om gud finns är det tveksamt om den bryr sig om äktenskap

c) om gud bryr sig om äktenskap är det tveksamt om vi kommer att få någon slutgiltig kunskap om gudens åsikt i frågan

d) oavsett ovanstående återstår det att avgöra om gudens åsikt i frågan ska tillmätas någon betydelse

För den som avviker från min syn i någon eller flera av ovanstående punkter finns det ett otal organiserade och icke-organiserade religiösa rörelser, var och en med sina teologer, som det står dem fritt att ansluta sig till för att i god ordning reda ut frågan om äktenskap och sedan ordna med riter och sakrament efter hur man uppfattar att guden önskar att dessa ska ordnas. Detta är rimligen inte en fråga för regeringschefer, statliga myndigheter eller andra organ som har till uppgift att representera allmänheten där en multitud av övertygelser och trosuppfattningar i dessa frågor kan förekomma.

Det faktum att de politiska partierna i Sverige i Svenska kyrkans organ kyrkofullmäktige, stiftsfullmäktige och kyrkomöte haft en extra politisk arena där de kunnat agera och därmed även poster för sina partigängare har sannolikt bidragit till oviljan att låta Svenska kyrkan bli ett religiöst samfund i mängden att syssla med kyrkliga angelägenheter och låta de världsliga åtagandena vara en fråga för världsliga myndigheter.

En from (pun intended) förhoppning från min sida är att när nu den högsta företrädaren för det kyrkosammaste av våra riksdagspartier, låt vara ett av de opinionssvagaste av de samma, kommer ut och säger att det är dags att separera det av staten sanktionerade juridiska äktenskapet och det av en eventuell gud instiftade sakramentet så är tiden slutligen inne för en sådan reform.

Den som vill gifta sig i enlighet med Sveriges rikes lag ska göra det inför en av staten utsedd lämplig opartisk myndighetsutövare, till exempel en domare, i enlighet med lagens bokstav och utan att någon skillnad görs avseende de diskrimineringsgrunder som anges i Regeringsformen 2 §kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person. Sedan står det envar fritt att själv välja att utföra eventuella religiösa eller icke-religiösa ceremonier efter egen tro och smak med hjälp av präster eller andra vars människosyn och övertygelser stämmer med deras egen.

Låt Svenska kyrkan, liksom övriga religiösa samfund, själva grunna över de teologiska överväganden som de finner nödvändiga kring sådana frågor som vem som får vigas i äktenskap inför deras gud utan att behöva ta hänsyn till världsliga lagar och politiker. Inför lagen ska vi alla stå lika och inför eventuell gud får var och en stå som den själv vill.

Och låt kyrkorna samla in sina medlemsavgifter på normalt sätt och inte via skattsedeln.

Henrik Gustafsson

Bevakningspersonalens insatser förtjänar också uppmärksamhet

Nedan återpublicerar jag en artikel som jag skrivit på dagens DN.Åsikt

Bevakningspersonal var bland de första som gjorde insatser vid fredagens dåd på Drottninggatan och kommer sannolikt vara bland de första på plats nästa gång något sådant inträffar. Blåljuspersonalen har fått mycket välförtjänt beröm för sina insatser i fredags – men även bevakningspersonal förtjänar att uppmärksammas.

Jag har i 15 år arbetat som väktare och som ordningsvakt för olika uppdragsgivare och på olika platser i Stockholm. Huvuddelen av min tid i branschen har jag arbetat i publika miljöer som i köpcentrum och kollektivtrafiken. Under den tiden har jag vant mig vid att då min yrkeskår uppmärksammas i medierna, etablerade och sociala, så är det till övervägande delen i negativa sammanhang. Jag har också vant mig vid att de positiva insatser som jag och mina kollegor dagligen gör sällan uppmärksammas.

Självklart förtjänar de tillfällen då bevakningspersonal uppträder olämpligt eller rent av brottsligt att uppmärksammas och i vår kår, liksom de flesta andra yrkeskårer, finns personer som är olämpliga för yrket. Samtidigt orsakar den skeva rapporteringen och den okunskap som präglar den allmänna bilden av våra yrken problem för oss när vi arbetar då vi ständigt möts av fördomar.

De senaste dagarna har jag i mitt arbete mött mycket spontan uppskattning från människor som tackat mig för att vi finns och för det arbete vi gör. Jag har fått kramar och blommor. Däremot tycker jag inte att det officiella Sverige i någon märkbar utsträckning har uttryckt någon uppskattning för mina kollegor i olika uniformer som i fredags var bland de första på plats på Drottninggatan när terrorn slog till, som sprang mot faran då de flesta sprang därifrån och som gjorde viktiga och osjälviska insatser långt utanför deras uppdragsbeskrivning.

Polis-, ambulans- och räddningspersonal har de senaste dagarna fått mycket beröm för sitt arbete. Såvitt jag kan bedöma är det välförtjänt beröm som jag inte på något sätt missunnar dem. Att också erkänna bevakningspersonalens arbete skulle inte på något sätt förminska deras insats. Otaliga filmklipp, bilder och vittnesmål från i fredags visar hur väktare, ordningsvakter, värdetransportörer och parkeringsvakter med stor sinnesnärvaro agerade i det kaos som rådde.

På de mest besökta platserna och de mest skyddsvärda platserna i vårt samhälle är det bevakningspersonal som sköter huvuddelen av arbetet med att upprätthålla ordning, säkerhet och trygghet. Ordningsvakter och väktare bevakar köpcentrum och varuhus, kollektivtrafik, sjukhus, domstolar, idrottsevenemang och konserter samt på allt fler orter även gator och torg. Skyddsvakter bevakar våra makthavare i riksdagen och regeringskansliet, våra flygplatser och kärnkraftverk. Bland mycket annat. Arbetsuppgifter som i de flesta andra länder till största delen sköts av poliser.

Nu har polisen en så kallad särskild händelse och har mer poliser synliga på offentliga platser. Men om inget ytterligare inträffar den närmaste tiden kommer det mesta inom några veckor att gå tillbaka till det normala. Då är sannolikheten att det nästa gång något sådant här inträffar så kommer det att inträffa på en plats där mina kollegor arbetar. Jag är övertygad om att de även den gången kommer att möta utmaningen.

Vi gör inte vårt arbete för att få erkännande och uppskattning, men det arbete vi gör kan någon gång förtjäna att omnämnas.

Henrik Gustafsson

 

 

 

 

 

 

 

Upplös folket!

För ungefär ett år sedan skrev Viktor Barth-Kron en läsvärd text i DN om hur motståndarna till ”Nya Slussen” inte lyckats uppbåda det nödvändiga folkliga stödet för att bevara den nuvarande modernistiska trafikkarusellen: Endera är det fel på folket – eller så är det fel på visionen.

Trots mängder av namnkunniga talespersoner och massvis av medieutrymme lyckades inte Slussenaktivisterna få tillräckligt många av stockholmarna att förstå sitt bästa.

I Norrköpings Tidningar skriver idag Blanche Jarn en ledare om politikernas ständiga problem med att få folket att förverkliga deras visioner och projekt. Det är lätt att förstå frustrationen hos politiker och opinionsbildare som motvilligt tar sitt ansvar och tänker ut vilket samhälle vi ska ha och hur vi ska nå dit när sedan folket inte inser sitt bästa och fattar de beslut som man tänkt ut åt dem.

Demokratin bygger ju på att folket, eller i alla fall en majoritet ur det, ska förstå sitt bästa. Om nu folket inte klarar detta trots den kompetenta ledningen av politiker och profilerade tänkare så måste drastiska åtgärder till för att rädda demokratin.

Jarn citerar i slutet av sin artikel dikten Lösningen av Brecht där han skrev raden

Vore det då inte enklare för regeringen

att upplösa folket

och välja ett annat?

Sannare ord har väl sällan skrivits. Upplös folket, NU!

 

Henrik Gustafsson